Gå till innehåll

Johannes Espedal, 1988, Norge

På gräset utanför en kyrka står en skulptur bestående av tre pelare och en träkonstruktion.

Foto: Magnus Westerborn

En skulptur kan vara sitt material, den kan utstråla tyngd, tyngdlöshet, hot, befrielse, historia och poesi. Med mycket sensibilitet och materialkunskap formar Johannes Espedal sina skulpturala objekt och installationer.

Många hävdar att vi lever i Antropocén, det vill säga den tidsålder då det är människans krafter som på ett avgörande sätt påverkar och formar livet här på jorden. Människan gör det som vi vet i högsta och obehagligaste grad. I den bilden finns klimathot och vår konsumtionshets som får oss att förbruka flera jordklot varje år. Johannes Espedal arbetar helt medvetet med den problematiken i sina verk. Han använder cirkulerbart material och han återanvänder och omformar saker som slängts och ratats.

Man skulle kunna förledas tro att resultatet därför skulle bli en sorts högljudda skrotskulpturer som lever på att de signalerar något redan förbrukat.
Johannes Espedal är istället som kocken som genom att förfina bra grundvaror får till fantastiska rätter av det enklaste recept. Hemligheten är djup materialkunskap och en fin känsla för olika materials inneboende uttryckspotential. Det återanvända får en mycket tydlig och vacker förädling i hans hand. I skulpturalt hänseende blir det verk som utstrålar en märkligt tidlös men kraftfull enkelhet.

Hans skulptur lever på de fina mötena mellan olika material och ytor, samtidigt som allt han gör växer ur en kritik av vårt västerländska sätt att leva. Med ett raffinerat spel mellan ytor och materialitet finns en berättelse om såväl mänsklighetens strävan och kunskapstörst, vår förmåga att utvinna och omforma, besegra och definiera, göra anspråk på och förgöra.
Det som fullbordar det kraftfulla men återhållna i hans skulpturala installation är hans känsla för rummets poetiska potential. Det uppstår en formklang i hans verk som skapar resonans med en betydligt mörkare historia.

Att hans skulptur fått en plats utanför Nikolaikyrkan gör inte läsningen mindre komplex. Kyrkorummet är en kontext med sakral prägel men inte heller kyrkan går fri från delaktighet i Antropocén - tvärtom.

Text: Stefan Nilson

Senast uppdaterad:

Publicerad:

Kontakta OpenArt

Kontakta Örebro kommuns servicecenter

Telefon: 019-21 10 00 

Öppettider: Vardagar kl. 8–16.30

Besöksadress: Näbbtorgsgatan 10

Öppettider: Vardagar kl. 10–16

E-post till servicecenter

 servicecenter@orebro.se