No title

Ibland använder vi ordet subtilt när ett konstverks inre kvalitet skall beskrivas. Ett stödord för något man uppfattat och drabbats av men där orden tryter: ögonblicket när konstverket öppnar sig för oss i sitt fulla djup. Det handlar inte sällan om något som i grunden rubbar oss i vår tvärsäkra verklighetsuppfattning.
Inför Markus Kåres raffinerade konst, när helst han ställer ut på den internationella konstscenen, kommer det ordet med en hisnande känsla nästan varje gång. Den föder en nyttig misstro mot vår egen verklighetsbild – tro inte på allt du ser. Titta en gång till och lite närmare…

I en tid av fake news och ett internet smittat av alternativa sanningar, är vaksamhet och ett kritiskt skärskådande något vi alla borde träna på. Och oftare ställa oss frågan: Vad är det vi ser när vi tror oss ”Se”…?

Installationen på årets OpenArt är en lurig hyllning till Isaac Newton och hans klassiska experiment där prismat spjälkar det ljus våra ögon ser omvärlden i. I det optiska arrangemanget blir det infallande ljuset en välkänd regnbåge, en färgstark påminnelse om de förutsättningar som gör världen synlig och tolkningsbar för oss. Ett litet fönster av elektromagnetisk strålning i en värld som ser ut på många andra sätt i andra frekvenser, men för vårt synsinne bara en radda retfulla ”blindfönster”…

På Verket i Avesta kan du uppleva Markus Kåhres verk ”Untitled” (alla hans verk har praktiskt nog sådana titlar). En skylt visar in i ett helt vanligt omklädningsrum för personal i det forna järnverket. En bänk, krokar och klädskåp i rader plus en spegel på väggen. Först när blicken faller på spegeln svajar det till: en subtil erfarenhet av varseblivningens mekanismer – ingen spegelbild! Innanför den tomma spegelramen finns ett likadant rum uppbyggt men spegelvänt.

Så här ”försåtligt” arbetar han i sin konst. Den är inte i första hand sitt material, det ger själva förutsättningen för verkets kärna som både finns och inte finns där. Det är först när vi upptäcker, i det här fallet synvillan, som det uppstår fullt ut.

Text: Stefan Nilson