I Can Sing

År 2002 bjöd Ferhat Özgür in alla grannarna på sin gata för att ta ett gruppfoto utanför sina hem. De hade flyttat från Anatolia till Ankara och byggt sina hyddor i utkanten av staden. Özgür har i åratal varit kritisk till förändringarna i hans hemstad, förstörelsen av informella bosättningar och raderingarna av spår av det förflutna i namn av ritbords urbanisering. Där Özgürs grannar en gång samlades växer nu höghus mot skyn. I videon “I Can Sing” visas hur de tränger sig fram mellan tornen som traditionellt har dominerat staden. Med bakgrunden av sitt rekonstruerade hem gungar en anatolisk kvinna med slöja till en klagande melodi. Hennes läppar rör sig, men soundtracket är Jeff Buckleys bittra, trotsiga version av Leonard Cohens klassiska “Halleluja”.

“Well It Goes Like This

The Fourth, the Fifth

The Minor fall and The Major Lift”

De stora tonarterna som är karakteristiska för västerländsk musik har blivit en symbol för rötterna, traditionell turkisk musik bygger på de mjukare mindre tonerna. Kvinnan som vaggar till “Hallelujah” sträcker sina armar mot himlen och lägger sina händer på hjärtat. Vilken gud sjunger hon till? Iscensättningen växlar mellan beröm och klagan, dess förhållande till det totala formspråket i karaoke ger det en ironisk touch.

Özgürs skådespelare är ofta vänner och släktingar. Tillsammans söker de bilder och gester för att visuellt uttrycka svårigheterna med att positionera sig i en verklighet som hela tiden skapar nya verkligheter och ifrågasätter traditionella föreställningar om ett framgångsrikt liv. I patriarkala samhällen påverkar dessa utmaningar särskilt kvinnor.