OUT/Judy and Dorothy (The song from somewhere)

Elsa Tomkowiak är bokstavligen en färgstark fransk konstnär som länge arbetat med självlysande färger i olika offentliga miljöer och installationer i naturen. Hon har gjort sina färgkaskader med typisk intensitet i snö, i industriområden och urbana stadsrum. Här på två bropassager över Svartån i Slottsparken får vi möjligheten till tunnelpassager med färgkatharsis.

Vanligt synligt ljus är för oss ett spektrum av frekvenser från violett till rött: det där som yppar sig efter regn en sommardag på himlen. Regnbågen har omgivits av myter genom människans historia, som att det finns en guldskatt vid dess slut. En efemär fantasi eftersom det aldrig finns en plats där regnbågen ”går ned”. Den undflyr oss på samma sätt som drömmen om den stora skatten. Samtidigt ryms här de mänskliga sinnenas mystik eftersom vi ser vanligt vitt ljus men inte kan se de färger som utgör det. Naturen låter oss retsamt ana det just i regnbågen. Den konstnärliga uppgiften att gestalta den möjliga färgprakten i den verklighet vårt synsinne kan uppleva, har Elsa Tomkowiak tagit som sin.

Det sägs att hennes uppvridna färgskala inspirerades av det städjobb som hon som konstnär försörjt sig på och där dammvippans spektrumliknande färger inspirerade. Hon har under lång tid experimenterat med självlysande färger, och utvecklat en teknik där den kan läggas på i lager på lager på genomskinlig plast, eller stora transparenta klot som kan återkasta ljuset och påverka vår upplevelse av rumslighet och rymd. Broar är i sig symboliska genom att de för oss över ett glapp, ett vatten, en gräns. De bär oss från något till något annat, till andra sidan. Det är en trivial händelse vi inte tänker så mycket på, men i en psykologisk inre symbolik kan bron vara det där avgörande steget till förändring.

Elsa Tomkowiak förstärker den inre och yttre rörelsen genom dessa färgstarka tunnlar. De fungerar som en sorts renande filter. På andra sidan är våra hjärnor plötsligt fyllda av ett starkare, vitare ljus, när hennes färgkaskad smälter samman i oss igen.

Text: Stefan Nilson