Mick Mouse

När du möts av Zandra Harms konstverk bygger du oundvikligen en personlig relation till det. De är bekanta, inte minst för den mänskliga figuren eller den människolika figuren i hjärtat av saker. Den första högtidliga föreslagna unika väcker också en motsatt känsla av att relationen mellan karaktärerna, sakerna, figurerna och deras miljöstörningar, tvekan och konstigt, -det blir till och med lite skrämmande att tänka på.

Det kusliga, som möjligen kommer genom Freud och det välbekanta, den hemtrevliga känslan som en subliminal nästan hotfull situation. Den störande effekten är kanske inte odramatisk i den likgiltighet med vilken karaktärerna i bilderna verkar ha accepterat en konstig situation som en oföränderlig normalitet.