Hunden som gick på vatten

En man hade en hund med den fantastiska förmågan att kunna gå på vatten. Vid den årliga jakten ville han gärna visa de andra i jaktlaget vad hunden kunde. Därför sköt han en duva som flög lågt över vattnet. Fascinerat iakttog han sedan hunden när den sprang ut på vattnet och hämtade fågeln. Stolt tittade han sedan upp på de andra jägarna, men ingen gjorde en min av att ha sett det som inträffat. De måste ha tittat åt ett annat håll tänkte mannen och sköt ytterligare en duva. Hunden sprang ut på vattnet för att hämta även den. Men inte heller denna gång nämnde någon av de andra jägarna det mirakulösa. Vid lägerelden på kvällen frågade mannen de andra om de märkt något speciellt med hans hund. Tystnaden lade sig, men tillslut sa en av dem:

Han kunde inte simma.

Följande berättelse läste jag i Lundgrens artikel i Fischbeins bok, Ungdomar läser och skriver från 2014. Han har dyslexi och skriver i artikeln att det gör att hans hjärna är bättre på att söka samband än att lära in enskilda uppgifter och att han ofta ser tillvaron associativt. Han vill att man ska fokusera mer på den visuella talang som många dyslektiker har och tycker att forskningen fokuserat väl ensidigt på de negativa konsekvenserna med dyslexi.

Lundgren berättelse om jägarna som bara såg hundens oförmåga att simma och inte den otroliga förmågan att kunna gå på vatten får mig att tänka på mina elever. Det är så viktigt att vi lyfter fram deras styrkor. Att vi är rädda om deras självbild. Att vi lyfter fram olikheter som något positivt.

Det är också viktigt att vi tillsammans i arbetslagen fundera över hur vi benämner elevers beteenden. Säger vi överaktiv eller energisk. Säger vi impulsiv eller spontan. Jag är övertygad om att om vi ser styrkor istället för svagheter kan vi bidra till att minska känslan av uppgivenhet som är alltför vanlig bland eleverna i dagens skola. Och vi kommer att få fler elever som går på vatten för att nå sina mål när det inte förmår simma.

/Ida Björklund, Adolfsbergsskolan 7-9