Gemenskapsfrämjande och inkludering – nya begrepp för ett gammalt problem...

I skolans värld har vi ibland en förmåga att hitta på nya begrepp för gamla företeelser. Alla som någon gång gått i skolan (vilket de flesta av oss har) vet att det i stort sett på alla skolor finns elever som, av en mängd olika anledningar, inte riktigt hittar sin plats i elevgruppen. Vi talar då inte om att man nödvändigtvis måste leka i stora grupper utan att man har NÅGON man trivs att leka eller umgås med.

Så även om vi på Almby skola väljer att benämna det som att vi arbetar gemenskapsfrämjande är innebörden den samma. Ingen ska behöva känna sig utanför. 

De flesta skolor arbetar förhoppningsvis med att alla elever ska känna sig inkluderade och att ingen elev ska behöva gå ut på rastgården med en klump i magen. För oss i vårt arbetslag var det en artikel om utanförskap och villkorad lek som fick oss att tänka till om hur vi närmar oss detta, inte helt enkla, ämne. Med villkorad lek avses att vissa elever är med i en lek eller aktivitet på någon eller några andra elevers villkor. Det vill säga en eller flera elever bestämmer mer eller mindre vad eleven får för roll i leken. Hur medvetna är egentligen vi pedagoger på skolgårdarna och i våra gemensamma lokaler? Kan en till synes välfungerande lek inte alls vara välfungerande?

Hur kan vi på ett aktivt och medvetet sätt ta itu med utanförskap och stötta våra elever på ett inkluderande sätt? Hur stödjer vi gemenskap i våra elevgrupper utan att någon känner vare sig utpekad, utsatt eller anklagad?

Människors olikheter gör att också lösningarna måste utformas därefter. Vi behöver vara lyhörda för att barn fungerar olika i sitt förhållande till lek och samhörighet. Behovet av att ingå i en stor gemenskap varierar från individ till individ. Ibland har vi sett att val av lek och aktivitet varit avgörande i fråga om inkludering. Vi har till exempel ibland valt att fokusera på styrda rastlekar som är av den lugnare sorten. Vi ser att det ofta lockar de elever som inte trivs på fotbollsplanen, i gagabolls-rinken eller i King-rutan. Kanske är det också de eleverna vi behöver locka? Vi måste också ha förståelse att vissa elever som ofta leker vid sidan av kan behöva observera under ganska lång tid innan de själva vill delta i en aktivitet.

Genom att observera barnen i vår fritidsgrupp har vi försökt identifiera vilka elever och elevgrupper som är utsatta och på vilka sätt. Därefter har vi fört dokumentation (dokumentationen har gjorts på ett sådant sätt att bara vi som pedagoger kan identifiera eleverna) som följts av pedagogisk diskussion och reflektion i laget. Vi har avsatt tid för att delge varandra våra erfarenheter och iakttagelser och tillsammans har vi diskuterat olika alternativ till stöttande och vägledande insatser. En utvärdering av våra tillvägagångssätt har också förts löpande.

Vi menar att vi som pedagoger har en oerhört viktig uppgift i att vara närvarande vid våra elevers lekar och aktiviteter. På så sätt kan vi förhoppningsvis vägleda våra elever så att leken fungerar för alla inblandade. Rollekar som villkoras behöver inte fullständigt dömas ut av den vuxne bara för att ett barn i leken inte ser ut att få delta på samma villkor som de andra. Kanske är det i grund och botten en påhittig och rolig rollek som pågår mellan barnen men som någonstans (och kanske rent oavsiktligt) gått snett och blivit orättvis? Den vuxne kan här i stället försöka hjälpa till att omforma leken så att ALLA roller i den blir betydelsebärande och viktiga. Det här kan göras utan att barnen i leken är medvetna om själva syftet och på så sätt blir inte heller något barn utpekat åt något håll. Att turas om i rollerna är också väl värt att prova.

I vårt arbetslag har vi under vår uteverksamhet olika uppdrag som vi turas om mellan oss som pedagoger. Ett av uppdragen är att ha ett övergripande ansvar för de elever som behöver lite extra hjälp in i en lek eller aktivitet. Hur det kan se ut varierar från tillfälle till tillfälle. Ett sätt kan vara att starta upp en lek med ett barn som man ser är utan kompisar. Ofta ansluter fler barn i leken. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Startar man en kull-lek tillsammans med två elever brukar det inte dröja länge förrän man är tio som leker tillsammans, även när eleverna kommit upp i åldrarna. Ibland leder dessa insatser till att man sår frön som förhoppningsvis leder till att nya relationer uppstår. Ibland kanske det bara leder till att eleven har en rolig lunchrast. Då får det vara gott nog, för stunden.

Det gemenskapsfrämjande arbetet är förstås inget som vi pedagoger kan bocka av och sen gå vidare. Det här är en ständigt pågående arbetsprocess som hela tiden behöver utvecklas, omprövas och utvärderas för att kunna hållas levande. Men vi tror också att det är ett arbete som behöver prioriteras. Alltid.

/Almby fritids, årskurs 2

Senast uppdaterad:

Publicerad:
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?

Tack för ditt svar!

Tack för ditt svar!