Fåglar i folktro

En liten mes satt på en gren och beundrade himlens vackra klarblå färg. "Var tar himlen egentligen slut?" undrade den och beslöt sig för att flyga och se efter. Högre och högre upp flög mesen men den blåa himlen tycktes hela tiden längre bort.

Bedrövad fick mesen ge upp och återvände till grenen utan att veta att himlen hade färgat hjässan blå. De andra småfåglarna såg vad som hänt och skrek "Himlen har skänkt dig den vackraste blå hätta man kan tänka sig!" Himlen hade lånat ut sin vackra färg till mesen som genast kände sig bättre till mods.

Nu var den inte längre bara en vanlig mes utan en blåmes.

Mest känd i folktron är bofinken för sin vackra sång. Sjöng bofinken särskilt starkt om kvällen betydde det att det skulle regna morgonen därpå.

Sjöng bofinken om våren, "Lite hö! Lite hö! Lite hö!", blev det en torr sommar. Och om den flög mot fönstret blev det en sträng vinter.

På senhösten kan det hända att domherren kommer fram till boningshusen och kalasar på trädens knoppar. Detta är ett säkert tecken till snö inom tre dagar. En allmänt spridd tro är att om domherren vintertid kommer fram mot husen blir vintern strängare eller också blir det ett ordentligt ruskväder.

I Småland kallas den domsmock, i Dalarna dumsnut och här i Närke sketherre.

Dricker du domherrens badvatten blir du botad från fallandesot. (epilepsi)

Det finns tre duvarter i Sverige: ringduvan, skogsduvan och turkduvan. Det är en gammal spridd tro att en oskyldigt avrättad efter döden blev en duva. Vid en god människas död kunde man se en duva sitta på takåsen, precis som man vid en ond eller trollkunnig människas död kunde få höra korpar eller skator kraxa på murpipan.

Det mesta från duvan har använts inom folkmedicinen; duvkött, träck, blod och hjärna. Duvträck var bra att lägga på värkande kroppsdelar, duvblod var bra mot gikt och för att avlägsna fläckar på ögonen. För att stoppa näsblod skulle man droppa duvblod i näsborrarna. Duvträck var också bra mot dålig syn, halsont, kolik och vattusot (ödem). Den ansågs till och med befrämja skäggväxt.

När den svartvita flugsnapparen dök upp på våren trodde man att den varit och hämtat solen åt människorna. Nu sjöng den ivrigt för att få solen att lysa och värma den frusna marken. Tack vare flugsnapparen kunde gräset växa så att korna blev tjocka och gav mycket mjölk. Och skörden skulle bli riklig och räcka hela nästa vinter.

Om du flugsnapparen jagar bort, blir din goda lycka kort.

Sparvar som snabbt flög förbi fönstren bådade oväder. Kom det fullt med gråsparvar till husen vintertid betydde detta en sträng vinter. Skrek och väsnades sparvarna i buskarna skulle det bli snö.

I Närke kallades gråsparven för gråmas.

Änder har ibland ansetts vara andar av avlidna människor. Det gäller speciellt om en ensam and visar sig nära människornas hus.

I Nora sa man att anden bara har en enda tarm. Därför kan den inte behålla födan och blir därför heller aldrig mätt.

I tidens begynnelse då gräs och träd stod nymålade i olika gröna nyanser kom en grå fink flygande. När finken fick syn på den vackra naturen stannade den häpen upp. Med ett glatt kvitter slog den sig ner på det mjuka gräset och rullade lyckligt runt, runt.

När den lilla finken till slut satte sig ner för att vila upptäckte den att gräset delat med sig av sin gröna färg. Efter den dagen är finken känd av alla som grönfinken.

Gröngölingen förekommer i dikt och tro på grund av fjäderdräkt, storlek och läte. Hackspetten varslade om stundande händelser. Mötte en jägare en hackspett fick jägaren tur, men kom den fram till huset och trummade i väggarna hackade den ut någon, det vill säga, då skulle någon i huset dö.

Gröngölingens kött var bra mot gulsot. Torkat och malt kunde det också vara bra mot njursten.

Gulsparv Får man gulsot blir huden gulfärgad. Förr förklarades det med att en gulsparv hade flugit över ens säng innan man hunnit lägga täcket tillrätta efter att ha stigit upp.

För att bota åkomman måste man äta upp en gulsparv (ta boten där man fått soten). Alternativt gick det bra att äta något annat gult: en blomma, en bit av ett gult tyg eller något annat.

Det var en gång en kvinna som var mycket nyfiken. Så hände det en dag att Vår Herre bad henne om hjälp med att kasta en säck i havet. Men hon fick lova att absolut inte öppna den. Kvinnan lovade men blev till sist så nyfiken att hon inte kunde låta bli att öppna säcken lite grand.

Det skulle hon inte ha gjort! För i säcken fanns alla världens insekter samlade. Nu flög de ut och spred sig åt alla håll. Som straff blev den nyfikna kvinnan förvandlad till en hackspett. Därför flyger hackspetten från träd till träd och försöker samla ihop alla insekter igen. Lyckas den blir den kanske förvandlad till människa igen.

Då man såg den första svalan för året skulle man önska sig något. Det var en mycket spridd tro att svalorna inte flyttade till varmare länder om hösten utan tillbringade vintern i dvala på botten av någon sjö. "Där svalan bygger bo slår åskan aldrig ner." Därför gjordes svalhål i gavlarna på ladugårdar, logar och andra uthus.

Då man såg den första svalan för året skulle man spotta på fingrarna och stryka över ögonen, det gav friska ögon under det kommande året.

Svalhjärta kokat i mjölk var ett bra kärleksmedel och bra medicin mot dåligt minne. Svalträck botade kramper, difteri, huvudvärk och förstoppning.

Kajan är intelligent och läraktig, den kan lära sig härma människans tal. Kajorna varslade om svåra tider. Visade sig fler kajor än vanligt varslade de om krig. Uppenbarade de sig plötsligt på en ort där de tidigare inte förekommit varslade det om svår sjukdom.

Kajan förutspådde också regn och oväder. När en kaja satt på kyrktornsflöjeln var det ett säkert tecken på att det blev regn dagen därpå.

Bland folk i alla världsdelar återfinns korpen i myt, dikt och tro. Dess demoniskt svarta färg, dess vana att äta as, dess egendomliga läte och dess klokhet har var för sig bidragit till att skapa många föreställningar om den.

Varsel har tagits av korpen bland alla folk. Flög korpen skrikande över bondens hus, spådde han död. När korpen skrek bland gårdarna varslade han om dödsfall bland husdjuren. Då korpen skrek, mistade de ett kreatur, för det är det han skriker efter.

Uttrycket ”du är en riktig olyckskorp” är mycket vanligt. Korpen siade nämligen inte bara om död utan om olyckor av alla de slag. Höres korpen ropa över gården, är någon olycka för handen.

Kungsfågeln fick sitt namn efter en tävling bland fåglarna om vem som kunde flyga högst. Den som vann skulle få bli kung över alla fåglar. Örnen som var störst flög högst och trodde att den hade vunnit. Men kungsfågeln som hade gömt sig under ena vingen på örnen smög fram och behövde bara flyga en liten bit högre upp. Därmed vann den hela tävlingen.

Det förde olycka med sig att döda en kungsfågel, då skulle blixten drabba brottslingen och hans fingrar förtvina.

En murare höll på att mura ett hus. I ett träd bredvid byggde två nötväckor bo. De små fåglarna kunde bara ta lite byggmaterial åt gången och medan muraren hade murat flera meter hade fåglarna bara hunnit samla några få strån.

– Era ynkliga små kräk, ert hus kommer inte bli klart i tid, hånlog muraren. Knappt hade han uttalat orden förrän han blev förvandlad till en nötväcka och hans hus till ett bohål. Ända sedan dess har han fått leva sitt liv i träden. Men slutat mura, det har han inte. Om bohålet är för stort kletar nötväckan nämligen igen det med lera, till lagom storlek.

Pilfink tillhör familjen sparvfinkar och liknar gråsparven vilket gör att de lätt förväxlas. Sparvblod ansågs vara bra mot ögonbesvär och mot tandvärk lade man sparvträck i varmt öl och droppade i örat.

Malda sparvben ingick i det medeltida botemedlet mot fallandesot (epilepsi).

Rödhaken förde lycka med sig. Mötte ett brudpar en rödhake då de lämnade vigseln gick de ett lyckosamt äktenskap till mötes. Tydde sig rödhaken till ett hus var detta skyddat för åskan.

Den som råkade bryta en rödhakes ben skulle själv råka ut för benbrott. Den som stal ett rödhakeägg kunde riskera råka ut för häxorna och den onde. Den hand som dödade en rödhake skulle för alltid komma att darra.

I gamla tider räknades rödstjärten som en helig fågel. Därför fick man inte skada den.

Om någon ändå gjorde fågeln illa kunde den hämnas genom att flyga under magen på en av gårdens kor. Då började kon mjölka blod. För att få kon frisk igen var man tvungen att ta lite av blodmjölken och hälla i hålet på den sten som en grind var upphängd i. Då skulle kon börja mjölka vanligt igen.

Skatan hade dåligt rykte, hon var tjuvaktig, farlig och hämndgirig. Kom en skata och satte sig nära en kvinna var det ett tecken på att hon var en trollkäring. Trots skatans demoniska väsen ansågs det lyckosamt att den byggde vid gården. "Där skatan bygger bo har bonden ro. Flyttar skatorna från ett hus brinner det snart."

En allmän tro var att den som rörde en skata fick skabb. Hade man råkat röra en skata eller hennes fjädrar, gav det skydd att spotta tre gånger.

Skatan spådde olycka och död. Skrattade en skata nattetid betydde det olycka, inbrott, eldsvåda eller att hon såg spöken.

Staren är hemmets fågel som man sedan gammalt har försökt skydda och behandla väl. Den som förgrep sig på staren eller dess bo blev straffad. En pojke som tog tre starungar ur ett bo och berövade dem tungan, fick som vuxen tre barn som alla var dövstumma.

Förr trodde man att staren kunde spå sommarvädret. Man tittade noga på fjäderdräkten. Var staren tjock, blank och fin skulle sommaren bli vacker. Var den grå och sliten blev också sommaren mulen och dålig. Att den första man mötte på skärtorsdagsmorgonen var en stare betydde lycka och glädje hela året.

Vill du veta vad en människa gjort och förtigit ska du lägga ett starhuvud under kudden då hon sover. Hon berättar då alla sina hemligheter. Tar du lite av starens blod på tungan blir du stark.

Den första sädesärlan man såg för året skulle man helst se springa bort från sig, ty då fick man medgång under året, annars motgång. Såg man den första sädesärlan på ett tak var detta ett lyckligt omen, medan det var illavarslande att se den på backen.

Man fick leva länge om man råkade hålla något långt i handen första gången man såg en ärla för året. När man gick förbi en ärla på en åker skulle man tala till den, då blev det ett gott år.

Då vintern närmade sig trodde man att sädesärlan kröp in i ett stenröse och på våren när snön smälte och solen värmde upp den kom sädesärlan fram igen.

Då talgoxen satte sig i fönstren väntade den snö. När den kom till fönstret och hackade, "hackade den ut någon", och om talgoxen tittade in genom fönstret på julafton betydde det lik i huset inom ett år.