OpenArt Biennale Sök

OpenArt

Tuuli Saarekas 1988 Finland

När jag går omkring i stan lägger jag märke till proppfulla soptunnor, konservburkar kastade
vid sidan om gatan och annat skräp. Jag ser på dem och känner mig både orolig och irriterad
men de väcker även mitt intresse. Å ena sidan berättar de om likgiltighet, men å andra sidan
ger det mig gratis material. Som en gam suktar jag efter skatter i skräpet, saker jag kan
använda i min konst. När jag skapar dessa växter har jag använt trådsnuttar, plastpåsar,
tygbitar, kablar, söndriga paraplyer. Av mitt eget skräp har jag t.ex. använt mitt hår,
godispapper, och trasiga kläder och papplådor.
Jag är dock medveten om att fast jag använder hittat och återvunnet material i min konst gör
det mig inte mer ekologisk än någon annan. Om en växt kräver en stor mängd tråd av någon
viss färg så köper jag det i en affär.
Gator, stadsgränser och ödemark är föda för min fantasi – jag undrar hurudana växter kunde
växa på en jord mättad med avfall? Jag kan även föreställa mig bilder på nätet där döda fåglar
spricker av plast och annat mänskligt avfall. Vad kommer växtrikets öde att bli? Kommer de
nya materialen utvecklade av människan en dag att ersätta genuint växtmaterial? Kunde det
verkligen vara möjligt att i framtiden skulle roten av en växt bestå av en spik eller av en
elkabel? Eller att stammen av en växt skulle bestå av ett sugrör av plast eller gjort av
polyuretan och bladstjälkar av järntråd eller sandpapper?

© OpenART 2019