39. XL Sculpture – Konstfack

 

Vi upplever den fysiska skulpturens renässans i vår tid. Konststudenter är mer och mer intresserade av form och material. Vad uttrycker en form, en yta, ett material? Det finns ett ökat intresse för det som inte alltid är lätt att uttrycka i ord. De som sett Konstfackseleverna i april skulle sett en hop rymdvarelser med ansiktsmask och likadana, vita overaller stå utomhus och skära med långa, varma trådar i stora vita block. Man skulle sett dem kommunicera med blickar, då ansiktsmasken hindrade tydligt tal. De skulle befunnit sig utanför Konstfack. Då och då skulle någon kommit och skrikit: Stäng dörren! Då någon slinga av den förbjudna röken från cellplasten letat sig in i korridorerna. Att många har valt att arbeta med cellplast beror på att vi hade en skulpturkurs som vi kallade Konstfack, XL Skulptur. Och i den kursen ingick till varje student ett 1 x 1 x 2 meter cellplastblock. Men alla har inte valt att jobba med cellplast. Och studenterna kommer från de flesta avdelningar på Konstfack: Konst, Keramik, Ädellab, Möbler och inredning, Grafisk Form. Att vi haft ett lustfyllt arbete, visar resultatet i stadsparken.

Text: Gunilla Bandolin

 

Deltagare: Agustin Ortiz Herrera, Alejandro Montero Bravo, Anna Leena Prykäri, August Sörenson, Carola Björk, David Andrén, Dina Isæus-Berlin, Finn Anton, Giulia Cairone, Jakob Rosenberg, Jonas Holmer, Josefin Sjöström, Linn Dahlgren Hansson, Malena Norlin, Maria Westmar, Nina Noreskär, Petter Dahlström Persson, Sanna Laaban, Sofie Rykowski, Tove Dreiman, Åsa Copparstad.

 

 

 

Agustin Ortiz Herrera - Hem

Gunnebostaket, lås, möbler och konstnärens tillhörigheter, 6*5*2,25: 30m2

Våra ekonomiska och sociala strukturer bygger på de allmänt accepterade koncepten privat egendom och förmögenhetsbildning. Tillsammans med idén om prestation är de drivkrafterna i ekonomin, men de skapar även en social press. Vi har ett generellt förhållningssätt av tilltro till en exponentiell ökning av värdet på t ex mark, men paradoxalt nog så är vi samtidigt medvetna om att bubblan kan brista och systemet falla isär. Det har redan kommit till en punkt där vi självklart ställer oss bakom krav på allas rätt till en dräglig bostad, som en del av ett institutionellt ramverk byggt på mänskliga rättigheter vilket alla demokratiska stater proklamerar sig stå för, men där verkligheten istället rör sig i motsatt riktning och en realisering av denna basala rättighet verkar utom räckhåll. Det jag visar på OpenART är det tredje i en serie verk som syftar till att problematisera de motsägelsefulla ideal som legitimerar det socio-ekonomiska system vi lever i. Under utställningen privatiseras 30 kvadratmeter av en offentlig park. Området är inhägnat och låst och jag är den enda som har nyckeln. Jag planerar att vistas inom området enligt ett bestämt schema, för att umgås med platsen och publiken som om det var mitt eget hem jag var i. För att göra platsen mer beboelig så kommer jag flytta in ett antal personliga saker och möbler. Experimentet består i att ändra på spelreglerna. Jag vill umgås med och undersöka ett välkänt förhållande genom att manipulera det och vända ut och in på de oftast oifrågasatta kulturella förutsättningarna för boende.

IMG_3211

 

 

Alejandro Montero Bravo - Mina nya äkta pärlor

 Cellplast, Pattex PU foam, sprayfärg, akryl, epoxy

Jag heter Alejandro Montero Bravo är 25 år och har i år 2015 tagit min kandidatexamen i Fri konst på Konstfack. Jag har under de senaste åren jobbat kring frågor som rör hur vi som samhälle har skapat strukturer som även skapat en rädsla för det annorlunda.

I min kandidatutställning som hette ”I wish this was on my way to work” tar jag upp hur avsaknaden av färg och form i vår stadsbild gör så att en från tidig ålder lär sig att det annorlunda bör vara nästintill icke-existerande.

Jag anser att vi har blivit tränade omedvetet i hur vi som folk måste hålla ihop och respektera varandra genom att inte bryta mot normerna, vilket resulterar i bland annat dagens problem kring hur det kommit att bli ett så segregerat Sverige. För om vi lär oss att aldrig sticka ut och att man aldrig ska vara annorlunda vad händer med den ofrivilligt annorlunda individen.

I det här verket ”My new fake pearls” så tar jag upp problemet kring hur skapandet av vår kultur endast är skildrat av ett fåtal svenska typer av perspektiv på konst, då det även i kulturvärlden finns starka konventioner kring vem som får skapa konsten. Detta leder till att framtida generationer kommer endast få se ett fåtal perspektiv av svensk historia.

Jag vill göra något storslaget som tar plats och visar på en avsaknad av mitt perspektiv och försöka ifrågasätta den svenska smaken. Jag vill med hjälp av en billig estetik som refererar till 80-talets glamour och pengar i överflöd framhäva det som ses som sämre och visa upp det med stolthet.

 

150615_FotoSusanneFlink_webb_MG_5342

 

Anna Leena Prykäri

Blandade material; 170*110*175 cm

Den stunden

Fåglarna sjöng.
I morgonens fria.

Från tårar
Vi växer.

Förtiden
Passerad.
En gränszon.

 -

 

August Sörenson - Informer

En maskin är ett verktyg som består av en eller flera delar och använder energi för att utföra en avsiktlig handling. Delen eller delarna rör sig enligt mekanikens lagar: Kroppars rörelse när de utsätts för krafter.

Men innan jag skapar rörelsen måste jag kunna föreställa mig maskinen och jag måste informera de rörliga delarna.

Om jag ser på tingen runt mig som potentiella maskiner måste jag fråga mig själv; vad vill dessa maskiner? Och om det är jag som informerar dem, vad vill jag och vem informerar mig?

I mitt arbete Informer har jag använt mig av maskinen, som ett verktyg och som en idé, för att undersöka existentiella fenomen.

 –
-

 

 

Carola Björk - Bad habits die hard

Klockan 10 ringde jag tillbaka. Jag satt på balkongen med en kopp kaffe jag aldrig drack upp. Den vi timmar senare skulle ha delat med ett oss och bland tankar på vad som helst. Istället. Innan och nu.

Titeln Bad habits die hard blir på svenska ”dåliga vanor är svåra att bli av med” men den engelska titeln betyder även något annat för mig. Att dåliga vanor skoningslöst kan ta ditt liv. I det här projektet har jag jobbat nära tankar kring ansvar och val. På att vi alltid gör just det, väljer. Då även att inte välja är att göra ett val. Jag har funderat kring riktningar ett liv kan ta. På det konstanta pågåendet och tid som livsviktig.

Tänker mig att objektet i glasbehållaren kan fungera som en symbol för människor och erfarenheter vi bär med oss men som kanske inte längre finns bland oss. Som finns bevarade – konserverade i oss. Att den kan fungera som en form av tid.

 150615_FotoSusanneFlink_webb_MG_5340

 

David Andrén - Metrological apertures

Gran, stål 5*2*2m

En väderpinne består av en avskalad grangren som anpassar sig till det omgivande klimatet genom att sträcka sig uppåt när luftfuktigheten stiger och böja sig neråt när luftfuktigheten minskar. Traditionellt placeras den uppochner när den spikas upp på utvald plats. Därigenom speglar den det rådande vädret med att uttrycka en hopsjunken hopplöshet när det regnar och sträcka sig självsäkert mot solen när vädret klarnar.

Jag försöker använda väderpinnens stilla svaj för att skapa en plats som har en känslighet för det rådande klimatet och har ett skal vars porositet och transparens växlar med vädret. En rumslighet som förmedlar en utopisk önskan om arkitektur i balans med de ständiga växlingarna i jordens atmosfär och som gör ett lågmält motstånd mot den rådande hegemonin av interiörer vars klimat är isolerat, statiskt och ljummet. Ett litet steg åt sidan från tendensen där vi lever i allt mer monotona inomhusklimat på en planet vars klimat blir allt mer extremt.

 

Dina Isæus-Berlin - Untitled(Fryst Läge)

Cellplast, plexi, silicon, väggfärg, 3*1*1 m

Jag har frågat mig: Kan ett abstrakt måleri vara tredimensionellt utan att vara konkret?

Untitled (Fryst läge) är ett av mina många svar. Jag har arbetat med fysiska rum istället för måleriska, med materialmöten istället för färgmöten. Min rörelse har gått på djupet istället för i sidled. Untitled (Fryst läge) är även ett verk om en stelnad process. Resultatet av ett förlopp där all energi och rörlighet blivit förlamad av förväntningar. Som ett vattenfall i midvintern.

IMG_3196

 

Finn Anton - 1954

“Vart femte barn i Sverige kan inte simma, och lika många vuxna har någon gång behövt rädda ett vått barn ur vattnet. Enbart för att öka säkerheten vid vatten har Trygg-Hansa i över 50 år delat ut livbojar gratis.

Trygg-Hansa skänker livbojarna, som sedan ägs och förvaltas av de kommuner, båtklubbar och stugföreningar som enkelt beställt dem för att öka säkerheten vid vatten. Livbojarna satte Trygg-Hansa upp för första gången 1954 och sedan dess har Trygg-Hansa gett bort mer än 200 000 stycken livbojar. I dag finns exakt 80 000 livbojar runt Sverige vid stränder, vattendrag, båtklubbar, sjöar, badplatser, dammar, bryggor, broar etc. Trygg-Hansas livbojar räddar livet på i snitt 11 personer om året.”

Trygg-Hansa & Finn Anton

-
39 Konstfack_5

 

Giulia Cairone - CA·RESS (K -R S )

Plast, silikon, socker
Jag arbetar med material som av tvål, vax, kosmetiska produkter, socker och gips. Materia struktureras, förpackas och omvandlas till nya sammansättningar. Bakom ytan avslöjar sig processer och rörelser. Jag kokar, blandar, häller upp, smälter och förvandlar. Ytor hyvlas, veckas, bryts isär.

-150615_FotoSusanneFlink_webb_MG_5345

 

Jakob Rosenberg - Temporary shelter

Stål, , 2*2*2 m
Sign for tent, a symbol for protection

 

Jonas Holmer - flocking sundial

generativ ljudinstallation (5 högtalare)
mått: ca 10 meter, längd: 12 timmar

Vissa människor har sagt att varje timme på dygnet har sin egen färg.
Vad skulle hända om två hundra olika arter av fåglar skulle mötas i en park? Naturligtvis, skulle de samarbeta för att ge varje vaken timme på dagen sin egen sång.

jonasholmer_flocking_sundial

 

Josefin Sjöström - Repair & Care

Gjuten epoxy, 150 cm hög
Min konstnärliga praktik är en studie av drömmar, esoterism, romantiska visioner, klichéer – fenomen som finns i gränslandet mellan det verkliga och overkliga. Mina senaste projekt har kretsat kring människans sökande efter inre harmoni och sökandet efter mening, som ofta yttrar sig i kapitalismen och konsumtion.

IMG_3202

 

Linn Dahlgren Hansson - Untitled

Mellanrum.

Gränsland.

Gränslöshet.

Konfrontation.

Mänskligt.

Omänskligt.

Faser.

Medvetande.

Medvetslöshet.

Sinnen.

Intellekt.

Kollision.                                                         

Existens.

Inkludering.

Exkludering.

Intervall.

Materialitet.

Digitalisering.

Kroppsligt.

Trender.

Beteende.

Fenomen.

Samtid.

Tid.

Du.

Jag.

Paus.

I min process är det nämnda i ständig dialog. Inte alltid relevant men ifrågasatt eller upplevt. Bekräftade eller avfärdade beroende på resultat. Vi, jag och mina jag, är sällan i symbios men konflikten driver oss, mig. Ett maniskt tillstånd för att förstå för att i samma stund låta varandet ta över. Det pendlar mellan bottenlöst, himmelsvid eller absolut ingenting. Någonstans där finns ett upplösningstillstånd som inte behöver vara döden.

Att ifrågasätta illusion av värde.

IMG_3221

 

Malena Norlin -Utan titel (Öppningar) & Utan titel (Pöl)

Utan titel (Öppningar)
stål 160x80x200 cm

Utan titel (Pöl)
betong 78x85x2 cm

”Jag skapar i förväntan. Jag ritar tunna streck på ett tomt papper. Jag ritar tunna streck för det finns inget motiv, det finns bilder men de är suddiga, vaga, flyktiga. Det finns inga ord, så jag ritar tunna streck. Orden kommer långt senare, de är avstånd med längtan efter närhet. Det gäller att fånga något som inte går att få tag på, jag nöjer mig med att peka.”

Malena Norlin arbetar med skulptur och skrivande i sökande processer där de fysiska verken kan ses som kvardröjande ögonblick i ett flöde av bilder. Hennes praktik grundar sig i ett tänkande genom görande och undersöker hur konstnärliga manifestationer kan vara ett språk i sig, eller snarare uttryck bortom språket. Hennes skulpturer befinner sig i gränslandet mellan arkitektur och skulptur och ställer frågor om tid och rum, närvaro och frånvaro, övergångar, avtryck och ambivalens.

www.malenanorlin.com

IMG_3241

 

Maria Westmar - "Flyter lättare men tyngre än haven"

 

Flyter lättare men tyngre än haven Att
platsen är världen och att vi flyter med
den Rör oss likt strömmen
i
samma riktning som tiden Stenen

”Gränser utan vare sig murar, stängsel eller hotfulla vaktstationer får nytt liv då de förnekar sin gamla funktion och ber människor att passera.”

– Édouard Glissant

IMG_3229

 

Nina Noreskär - Untitled

Nina Noreskär använder oftast material som är tydligt kopplade till måleri. Papper, pensel, svamp, färg och allt är tydligt förankrat i ”görandet”.

Måleriet utförs rastlöst och det som visas är resultatet av hennes performativa akt.

Målningen händer på många plan; i huvudet, i görandet, på ytan, i betraktandet och i utställandet. Nina Noreskär är intresserad av det abstrakta måleriet och hur en kan arbeta med det idag.

Ofta arbetar hon i hela rum som hon tar i besittning där hon använder golv, tak och väggar blandat med material såsom papper och plast som hon placerar. Men till OpenART har Nina valt att visa ett verk hon gjort i ateljén. Måleriet är blandat rastlöst och kontrollerat, ibland till och med noggrant. Att arbeta på stora tygstycken tillåter henne att skapa ett eget rum/scen och att transportera det.

IMG_3218

 

Petter Dahlström Persson - Offentliga räcken

Stålrör

Trappräcken och ledstänger är linjerna som våra kroppar följer och stödjer sig mot när vi rör oss i staden. De anger riktningar och gränser för var vi ska röra oss, uppåt mot ytan eller ned under jorden. Händer rör dem och tar tag och låter sig ledas i en aldrig sinande ström. De är anonyma objekt i våra städer vars inkonsekventa formgivning och ursprung passerar utan mycket reflektion. Ibland liknar de skulpturer och står för sig själva i en sluttande trappa, skavda och buckliga, men till skillnad från skulpturen har de alla gemensamt att de fyller en funktion och att händer ska röra dem.

IMG_4049

 

Sanna Laaban - Skulpturgrupp av minigolfkaraktär

Mitt verk kommer att bestå av flera delar, minst tre till antalet. Formerna, bestående av reglar och spånskivor, är geometriska och inspirerade av minigolfbanor. De mer vågräta ytorna täcks av filt. De är alla ospelbara och har ett topplager av epoxi för skydd mot väder och vind, samt extra finish.

De kommer att placeras i anslutning till varandra, att föredra på en plan gräsplätt, så att betraktaren har överblick över alla på en och samma gång, såsom ofta är fallet vid minigolfanläggningar. Färgerna kommer att variera något för varje ”bana” men inte mer än att de upplevs som enhetliga.

IMG_3224

 

Sofie Rykowski - Basic blå

Performance

Basic blå är berättelser om ansvar, civilkurage, makt och samarbete och en performance genom vilken deltagarna blir en grupp och upplever tillsammans. Det är en diskussion om etik genom kropp, rörelse och olika betraktelseperspektiv, där betydelser lyfts ur sina sammanhang för att skapa nya. I Sofie Rykowskis praktik närmar hon sig sitt ämne genom hennes erfarenhet som konstnär, textilutövare, dansare och jurist. Rykowski skapar ett collage av kunskap från olika källor, som i hennes performance sammanfogas till en helhet och nya berättelser.

Medverkande: Sofie Rykowski och Marit Fogelgren
Längd: 15 min

 

Tove Dreiman - Ungdomens källa

Cellplast, epoxi, PVC, vattenpump. 85 x 85 x 250 cm.
Flexibel, stark, frisk och sund. Varje pass en ritual som strömlinjeformar det lösa till en smidig muskel.

39 Konstfack_2

 

Åsa Copparstad - Slaggmänniskan

Brons acrystal, slaggsten, 50*50*30 cm

Slaggmänniskan är en skulptur som jag vill ska illustrera känslan av att inte längre anses lönsam eller rent av nödvändig. Slagg är en restprodukt som blir över efter att ha utvunnit malm ur berget. På samma sätt ser jag det som vi har en tendens att ”slänga bort” människan efter att ha förbrukat den först. När vi uppnår en viss ålder blir vi pensionerade. Vår iver att kategorisera och bestämma bäst före datum på människor är förödande på individ – och samhällsnivå. Jag vill genom att kombinera människobenen med slaggsten illustrera en människa som är på väg att förvandlas till slagg. En metamorfos som är oundviklig eftersom vi åldras och dör. Döden är slaggstenen. Att vara människa men främst kategoriseras utifrån ålder är oerhört tröttsamt och nedtyngande. Tyngden av att bära sina år illustreras av slaggstenen. Den tryckande känslan av att ätas upp av tid och mätas av tid, men också fyllas av tid och allt som ska hinna göras innan en människa är slutkörd. När tiden tar slut har vi vandrat klart. Metallen är utvunnen och kvar återstår endast slagg.

150615_FotoSusanneFlink_webb_MG_5338